Sölve Rydells första ungdomsroman. Den borde läsas av många, inte minst av vuxna.
Tre år gammal har Tommy solskenshår och risgrynständer och bubblar av rop och skratt. Tretton år senare har han rakat huvud och rör sig som en rovfågel runt en annan människa för att hämnas, kanske ta hans liv.

Det är inte han själv som gör sig ond. Han drabbas av vuxnas svaghet och svek, blir ordlös och utstött och får mer än en gång höra det där föraktfulla uttrycket. Han förstår inte allt som sker, han är för liten, för ensam.

Men vi förstår, vi som hör honom berätta. Vi förstår att det inte alltid är lätt att leva, ens i världens bästa land. Inte om man blir kallad ”Din dumme jävel” och bara har sin hund. Och kanske Asrin, hon som gömmer bakom den tunga järndörren. Och som plötsligt är hans, bara hans.

”Sölve Rydell skriver medryckande, stundtals blixtrande intensivt. Han fångar ytterst väl unga människors längtan och sårbarhet, deras försök att med kärlek och gemenskap ge vardagen den stadga som skulle kunna göra livet mindre smärtsamt.”
– Ingvar Engvén, Bibliotekstjänst, efter romanen ”De tama längtar, de vilda flyger” som belönades med det prestigefyllda Ivar Lo-priset 1996.

Din dumme jävel utkom den 30 mars 2007 på Författarhuset.

Läs de tre första kapitlen:

Din dumme jävel

Kapitel 1

Den där dagen. Det är den där dagen. Jag glömmer den inte. Aldrig. Det är där allting börjar. Och slutar.
Jag äter frukost på morgonen. Fast mamma inte är uppe. Jag äter flingor och mjölk och en smörgås. Stoppar ett äpple i ryggsäcken. Och lite läsk. Jag brukar bli så törstig.
Över alltihopa tränger jag ner min fotboll. Det är precis så den får plats och när jag går ut genom dörren känns det som jag har en puckel på ryggen. Eller en fallskärm. Men jag känner mig stor också, nästan oövervinnerlig, och när jag cyklar till skolan vet jag att jag kommer att bli omringad av de andra.
Jag fick bollen i somras. Av pappa. Jag har berättat det för dom. Att vi brukar spela när jag är där, med honom, på torpet. Att vi har byggt ett mål tillsammans i bakre trädgården, vid brunnen, och varje gång jag kommer dit har pappa klippt gräset.
De tror inte jag har någon pappa.
Målet är fortfarande lika fint, lite gråare bara. Det har sjunkit ner ett par centimeter, det är precis som det vuxit fast i marken, nästan som piskställningen, så hårt sitter det. Det märks när man träffar ribban. Innan föll målet nästan baklänges, men nu skakar det bara till lite och bollen far ut till mig igen.
Då skrattar pappa. När bollen tar i ribban är det allra bäst, säger han. Det blir inte mål och han behöver inte böja sig ner eller gå och hämta den.
Bollen är fortfarande lika fin. Jag har bara spelat lite med den inne på mitt rum, dribblat av bordsbenen och gjort tunnel på skrivbordsstolen och så. Det är första gången den är utomhus nu. Men så är det också en viktig match.
De vet att jag har den med mig. De rusar fram till mig när de ser att jag har en puckel på ryggen. Först låser jag cykeln om lyktstolpen. Sedan tar jag fram den. Vi kickar lite. Men bara på gräset.
Skolan minns jag inte mycket av den dagen. Inte ens vad jag åt. Men jag var nog hos läsfröken som vanligt. Kanske klappade hon mig på huvudet som hon brukar när jag tänker på annat. När jag tänker på om jag ska ringa hem. Om mamma är hemma. Eller Olle.
Men det är den där dagen och det är bara matchen jag tänker på. Vi ska spela på den stora gräsplanen i parken bredvid. Vi får inte vara där annars. Men nu är det riktig match. Målen har nät, linjerna är kritade och domaren har svarta kläder. Vi ska ha tröjor med siffror på ryggen. Och min boll. Skolan har inga riktiga bollar. Inga av läder. Inga som man spelar matcher med.
Jag kedjar fast cykeln runt ett träd vid hörnflaggan. Jag brukar göra så. Den står alltid en bit ifrån de andras, vid ett träd eller stolpe. Ingen har sagt nånting om det. Alla vet att det är min cykel.
Vi samlas kring målet och drar på oss tröjorna. Jag känner inte de andra så väl, men nu pratar de med mig som om jag är lika stor som dom. Det är jag egentligen också, fast jag bara går i fyran. Det är nog därför jag får vara med. Och kanske för att jag är snabb. Och skjuter hårt. Jag ska spela på topp, säger lagledaren. Han heter Fredrik och är lärare för femmorna och säger att vi måste kämpa hela tiden. Kämpa för skolan.
Nästan hela skolan är där. Flickorna också. En del pappor har tagit ledigt och ska titta på. Några mammor också. Så är det med det andra laget också, med den andra skolan. Den ligger på andra sidan stan. Det är många jag inte känner.
Jag har nummer 9 på ryggen och ska sätta igång spelet. Jag står vid mittpunkten och väntar på att domaren ska blåsa. Vi har bestämt att jag ska spela bollen till vänster, till Joakim. Sedan spelar han bakåt.
Det känns nästan lite högtidligt. Pappas boll ligger framför mig. Jag kollar runt planen medan jag väntar. Men pappa är inte där. Han vet inget om mig, vad jag gör nu. Att jag ska spela match, min första match.
Mamma är inte här heller. Och Olle tänker jag inte på.
Inte nu.

Kapitel 2

Domaren blåser och jag passar bollen till Joakim. Han är inte beredd, han schabblar med bollen och en av motståndarna rusar mot honom. Men jag är snabbare, jag håller undan honom och Joakim får ordning på fötterna.
− Bra, skriker Fredrik.
Hans röst hörs över hela planen. Men han skriker bara bra saker, när det är bra. Och att vi ska kämpa. Det är bra att han finns. Han är som en pappa. I stället för pappa.
De andras pappor är här. De ropar hela tiden. Bra, Joakim! Bra, Fredrik! Fin passning, Joel! Kämpa nu då! Bra!
Jag springer och springer. Bollen är hela tiden någon annan stans. Jag kommer inte åt den. Ibland kommer den, men då är deras mittback i vägen. Han har långa ben och jag kommer inte förbi. Ofta ramlar vi i en hög och bollen bara försvinner. Men han är snäll. Ibland hjälper han mig upp.
Deras målvakt står ofta långt ut. Han känner sig säker. Han har inte mycket att göra, ändå går han tillbaka till målet ibland och dricker läsk. Det gör målvakter på TV också.
− Du vill för mycket, säger Fredrik i halvtid. Du jagar för mycket och blir trött. Stanna kvar och vänta på rätt boll i stället. Snart kommer den.
Han klappar mig på huvudet och ser mig in i ögonen. Han är nästan som en pappa. Som pappa.
Joakim tar mig om ena axeln, när vi går ut till andra halvlek.
− Nu tar vi dom, säger han. Första målet vinner.
Det är mycket spel på mittfältet. Hela tiden är bollen långt borta. Sällan kommer den åt mitt håll.
Deras mittback tappar tålamodet och ger sig in i klungan han också. Jag blir mer och mer fri. Det är bara en av deras backar som dröjer sig kvar. Han verkar rätt ointresserad, markerar mig inte ens. Han kan vara bra att ha, för offsiden. Om det skulle hända något. Om det skulle komma en boll.
Det dröjer. Flickorna tycker det blir tråkigt. En del cyklar hem. Men det kommer ny publik också. Dom som bara kommer förbi. Papporna är kvar förstås. Och mammorna. En del har barnvagn med sig.
Jag har inte rört min boll på länge nu. Men jag ser att den inte är ny längre. Jag ska skura den i kväll. Kanske kan jag lägga den i tumlaren sen.
Då händer det. Jag ser att det står någon vid min cykel. Det syns så väl eftersom den står alldeles för sig själv. Det är en man och en pojke. Kanske är det hans pappa. De böjer sig ner och tittar på den. Så rycker de i den ett par gånger och ser sig om. Som om de letade efter någon.
Plötsligt ser jag dom inte längre. Bollen kommer farande mot mitt huvud och fyller upp allting. Den snurrar och vrider sig i vinden, jag viker undan huvudet och springer efter den.
Deras back har vaknat till nu. Han är på väg mot mig. Just när han ska fälla mig stannar jag tvärt och lägger foten på bollen. Jag gör precis som hemma i mitt rum, när jag ska runda golvlampan, och han far förbi och faller när han ska vända. Fredrik skriker långt borta. Jag hör inte orden. Jag hör bara mittbacken en bit bakom mig. Han andas och skriker på en gång. Jag vet varför han skriker. Han kommer inte att hinna fram. Det är bara målvakten och jag. Det är bara vi två nu. Och han står långt ut.
Jag sätter fart igen. Målvakten drar sig tillbaka. Han brer ut armarna och böjer knäna. Han rör sig i sidled och när jag försöker runda honom rusar han efter mig. Han kastar sig mot mina fötter och river omkull mig. Jag slår kinden i gräset. Det svider till. Bollen försvinner bort.
Så hör jag domarens pipa. En lång, arg signal. Jag vet vad den betyder.
− Nej! skriker målvakten och jag vrider på huvudet. Domaren rusar mot straffpunkten och ställer sig där. Sekunden efter har jag fem grabbar över mig.
− Snyggt, Tommy! Skitfint!
De hjälper mig upp och borstar av mig. Jag håller handen mot kinden och känner med tungan på insidan. Det blöder lite. Jag ser det på fingrarna när jag drar handen över munnen. Det är det värt.
Jag får inte slå straffen. Jag går bara i fyran. Och den som har blivit fälld ska inte slå straffen själv, säger Fredrik sen.
Joakim slår den. Det är alldeles tyst när han springer fram. Målvakten gungar fram och tillbaka på fötterna. Strax innan Joakim slår till bollen kastar sig målvakten åt sidan. Bollen far åt samma håll och de möts. Han får fingrarna på bollen. Den ändrar riktning, far uppåt, ännu mer åt sidan, in i stolpen. Pang. Och in i mål.
Vi vinner med 1−0. Vi hinner inte kramas färdigt förrän matchen är slut och vi springer av planen, skrikande av glädje. Papporna är nästan gladare än vi. Och mammorna tar fram ännu mer saft.
− Du ser, säger Fredrik. Du ser vad jag sa! Den där bollen kom, precis som jag sa.
Den där bollen, ja. Min boll. Sist låg den i deras mål och målvakten sparkade iväg den.
Jag tar en saftflaska i handen och travar iväg. Fortfarande har jag tröjan på mig och ont i kinden. Det känns mera nu när svetten torkar. Det stramar i skinnet. Jag känner med tungan på insidan en gång till. Det är en bula där. Jag känner den.
Bollen ligger långt vid sidan av planen, nästan uppe i skogen. Ingen bryr sig om den längre. Jag tycker nästan synd om den.
Jag lyfter upp den och synar den. Svarta ränder från jord och gummi, en rispa rakt över PelŽs namn. Men den flög i mål också och jag ska göra den ren. Kanske lägger jag den i fönstret sen. I solen. Tumlaren ska den slippa.
Pappan och pojken står kvar vid cykeln. De ser sig om. Det är som om de väntar på någon.
När jag närmar mig går de fram till mig. Jag håller bollen under armen och ropar hej då till de andra. Det känns skönt i kroppen. Som om den var glad. Och bulan i kinden är bara som ett minne. Som en liten boll.
− Är det där din cykel? säger pappan.
Han är inte ovänlig. Men inte vänlig heller. Han säger det fort. Som om han inte vill höra svaret. För han fortsätter med en gång.
− I så fall vill jag veta var du har köpt den.
Jag svarar inte. Han frågar en gång till.
− Det vet jag inte, säger jag. Jag har fått den av Olle.
− Och vem är Olle? säger pappan.
Jag vet inte vad jag ska svara. Han är ju inte min pappa. Jag har en pappa. Han är inte min låtsaspappa heller. Olle är ingen pappa. Han är inte mammas nya man heller. Han bara är där ibland, fast vi inte vill. Inte mamma heller, tror jag. Fast hon inte säger nåt.
Han äter hennes mat. Och dricker öl. Mer är det inte. Jo, det där andra. Det han gör. Det han tvingar mig göra. Det som mamma inte vet om. Det jag inte får berätta.
− Kan jag få tala med honom?
Jag tittar på pappan. Han är inte ovänlig. Men jag hör att han är lite arg. Att han vill få svar. Fort.
− Jag vet inte var han är, säger jag.
Det vet jag aldrig. Bara att han är hemma ibland. Fast jag inte vill.
− Då ska vi be att få följa med hem, säger pappan. Mamma kanske är hemma. Kan du låsa upp cykeln?
Pojken har hållit i den hela tiden. Han stryker med handen över styret och ramen och ser att den är som ny. Han tittar på sin pappa.
− Det är så att det här är min pojkes cykel. Den stals för tre månader sedan. På hans födelsedag. Han fick den på morgonen. På eftermiddagen var den borta. Var har du nyckeln?
I ryggsäcken. Den står borta vid mittlinjen. Det är bara den kvar. Alla andra har gått.
Jag pressar ner bollen och tar fram nyckeln. Ryggsäcken spänner över axlarna. Bulan blir större i kinden. Svetten stramar i ögonen.
− Den är som ny, säger jag. Jag brukar ha den inne på mitt rum.
Pojken ser på mig. Han vet inte att det var jag som blev fälld i straffområdet. Han vet bara att det var jag som tog hans cykel.
Vi går bort från fotbollsplanen. Det är den där dagen. Pojken håller i sin cykel. Den är hans nu.

Kapitel 3

− Då var det här den hamnade i alla fall. Det var väl det jag visste. Jag har varit här och letat, det ska du veta. Men jag kunde ju inte gå in i varenda förbannade lägenhet. Så du visste den var stulen då? Eftersom du tog in den.
− Jag ville inte att någon skulle ta den.
− Det ville inte vi heller. Han fick inte ens provåka den.
Vi är framme. Jag stannar utanför porten. Jag vill de ska gå nu. Men jag säger inget. Jag vill inte de ska träffa Olle. Kanske är han inte hemma. Jag vet inte. Jag har inte ringt. Kanske är inte mamma hemma heller. Jag vill inte de ska vara hemma. Inte nu.
− Så det är här du bor. Vi tar väl in cykeln som vanligt. Så att ingen stjäl den. Och så får vi tala med Olle på plats, så att säga. Fan, vad här luktar matos förresten. Använder ni trapphuset som spisfläkt?
Han är argare nu. Han kastar undan barnvagnarna för att komma fram och jag önskar att mamma inte är hemma.
Men det är hon. När mannen ringer på dörren tar det en stund. Sedan öppnar mamma. Säkerhetskedjan är på och hon ser inte mig. Hon skakar på huvudet i dörrspringan. Innan mannen hinner säga någonting har hon stängt dörren.
Mannen ringer på dörren igen. Signal på signal. Till slut bankar han på dörren. Mamma öppnar ändå inte.
− Öppna! skriker mannen. Annars hämtar jag polisen!
Plötsligt flyger dörrkedjan upp och Olle står där. Han har ingen skjorta på sig, bara en undertröja. Han är alldeles blå på kroppen och ormarna rör sig på skinnet.
− Va fan är det frågan om! skriker han.
Mannen säger ingenting först. Pojken tar ett steg tillbaka. Han har aldrig sett tatuerade ormar förr. Han är rädd.
− Det är frågan om den här cykeln, säger mannen. Den är stulen. Från vårt hus. På min sons födelsedag. Av er, säger pojken här.
Mannen pekar på mig. Jag sa inte så. Jag sa inte att Olle hade stulit den. Men det är vad Olle hör. Jag sa att jag hade fått den. Men det hjälper inte. Inte nu.
Jag vet vad som kommer att hända.
− är det det du säger? Din lille skit!
Han skriker. Det hörs i hela trappan. Nu ser jag mamma i dörren. Nu ser hon mig.
Olle tar ett steg framåt. Han försöker gripa tag i mig. Men cykeln är i vägen och mamma drar honom i undertröjan. Han snubblar över framhjulet.
Mer vet jag inte. Jag rusar därifrån. Jag hör att det slamrar och dånar i trappan av cykeln som faller och röster som skriker. Mest av allt hör jag mamma. Hur hon skriker till Olle.
− Din jävul, skriker hon. Din jävul!