Reseskildringar

Sölve Rydell har skrivit många reseskildringar, bland annat den mycket lästa Tunisien sett genom svenska ögon, utkommen 1986 och 1990. Nedanstående artikel handlar om att resa på egen hand i Spanien.

Lågprisflyget …
korsar länder och hav, Europa och världen blir större och mindre på samma gång och för den som har tid och råd är det numera ingen konst att bo utomlands ett tag och från en annan position än charterhotellet se in i ett annat land. Och dessutom fixa allting själv.
Lite mod och resvana är bra att ha. Själv har jag exempelvis flugit med Ryanair till Italien fram och tillbaka för 1600 kronor. Bokade på nätet, flög till London och vidare till Bologna, där en hyrbil väntade. Första hotellnatten bokad hemifrån, därefter runt i Italien, Urbino, Ravenna och flyg hem från Venedig. Visserligen några timmars väntan i London mellan planen – Ryanair kräver minst tre timmar – men ändå, en behaglig resa, lättsam, fri, med starka minnen av tryffelfesten i Marques bergstrakter, höstbadet i Adriatiska havet och vandringarna på Venedigs vattenvägar, där torgen värmde och vi blundade mot solen utanför Guggenheimmuseet och såg allting en gång till.
På samma sätt gjorde jag med Tarquinia, den urgamla, muromgärdade staden sju mil norr om Rom. Flög dit med Sterling, hyrbil med Avis, lägenhet bokad i förväg. Den internationella infrastrukturen är beundransvärd, allt fungerade på minuten, bilen klar, lägenhetsvärden väntade med nycklar klockan halv tolv på natten.
Låter det enkelt? För enkelt? Okej då, det var evighetslångt att gå med bagaget på Fiumcino, den stora flygplatsen utanför Rom, och det var lite snurrigt att hitta tillbaka med bilen, det regnade över Colosseum och var trångt på tåget tillbaka till vår tysta stad – men det var nog allt … Omvänt glömmer vi aldrig Orvieto, där den ligger på andra sidan dalen, upphöjd över landskapet med muren runt som en bågnande bård, och vägen hem i regnet mellan moln och höjder som blandades och besteg varandra.
Lite planering krävs för att komma så långt, lite företagsamhet. Hus och lägenheter hittar man på olika sätt, genom annonser i denna tidning och andra under ”Uthyres utomlands”, och som hänvisar till mäklare, organisationer eller privatpersoner. I golftidningarna finns många hus att hyra i olika länder och intressanta städers hemsidor redovisar också en del. Vänner och bekanta är i sammanhanget inte att förakta. Någon känner någon som känner någon som brukar bo i landet och hyr inte dom ut så vet dom ofta någon som brukar och vips har man en kontakt som leder både till boende och viktiga erfarenheter. Resebyråerna finns naturligtvis, dessa vänliga stationer ut i världen som hjälpt så många. Idag kan de boka även lågprisflygen och ge tips om boenden. Men det kostar några kronor extra, fattas bara annat, och det personliga, specifika boendet utanför resebolagens byar och områden är svårt att hitta genom dem.

Italien
Italien är naturligtvis underbart att bo i under en längre tid. Människorna är vänliga och hjälpsamma mot den som kommer vid sidan av allfarvägen, i varje by och stad vandrar man i historia och skönhet, skyddad mot vår tids smaklöshet av medeltida murar. Maten och vinet är omgivet av kultur och tradition på de fina restaurangerna, men turistmenyerna blir allt fler på vanliga krogar och ungdomarna träffas lika gärna på Burger King som på San Marco, det lokala innestället.
Vad som talar emot Italien är bilhyrorna och språket. En normalstor bil kostar upp mot 4000 kronor i veckan och deras smattrande italienska är lika svår att förstå som deras hemmagjorda engelska. Men det går ju att köra ner i egen bil på ett par dar och se lite av Europa på vägen och när språket tar kroppen, ansiktet och händerna till hjälp blir det nästan begripligt.

Frankrike
Frankrike är aningen lättare, även om språkförbistringen också här förkroppsligas av stolta fransmän som tycker att engelska och tyska är underordnade läten. Annars tar man sig lätt till Nice och uppe i bergen, några mil ovanför Rivieran, finns många små byar, där kyrkklockorna mäter evigheten i hela och halva timmar och boulekloten krockar i skymningen.

Spanien
Enklast för den som ger sig iväg ut för första gången är nog Spanien. Där finns många lediga hus och lägenheter, hyrbilarna kostar mindre än någon annan stans i Europa – bara en tusenlapp i veckan – och infrastrukturen i landet är väl så god som vår; affärer, vägar, sjukhus, allt fungerar.
Solkusten i söder, med Malaga som centrum, är naturligtvis inte representativ för Spanien. Där det är som värst ser man inte orörd natur förrän man står vid havsstranden och ser ut mot horisonten eller just slagit sig out of bounds på golfbanan. Resten är exploaterad mark, anläggningar, urbanisationer, restauranger, köpcenter, lyxhamnar, trafiklösningar, allt i megaformat, inramat av enstaka kvarlämnade träd i skyltskogen, och på den blå himlen ritar trafikplanen sina mjölkvita streck och landar i en aldrig sinande ström med resenärer från Europas alla länder.
Så är det också på Costa Blanca kring Alicante och på Costa Brava kring Barcelona. Priserna sjunker något norröver och om man tar golfarnas greenfee som måttstock är den ungefär hälften kring Alicante och ännu billigare på Costa Brava. ”Det gamla tornet”
Den här gången valde vi Torrevieja på den vita kusten, Costa Blanca, några mil söder om Alicante, dit flyget går.
Staden ligger 40 mil norr om solkusten, men klimatet är inte sämre, statistiken säger till och med att soltimmarna är fler. Från Köpenhamn tar flyget ungefär tre timmar och när hyrbilen är utkvitterad är det bara 35 minuter på den gamla landsvägen ner till Torrevieja som betyder ”det gamla tornet” och det står där också mycket riktigt och lyser på en höjd ovanför havet och ser alldeles nytt ut. Framför tornet står statyn av en svensk, Nils Gäbel, som kom hitseglande på sextiotalet och fann en slumrande fiskeby. Han köpte en massa mark norr om byn och snart var de första svenskarna på plats i fina villor.

Urbanisationer
Första anblicken av Torrevieja gör att man hugger hårt om ratten. Det som en gång i reklamen var en gammal fiskeby är nu en vitkalkad stad med hus som klättrar på och över varandra. Havet lugnar sinnet i väster, i öster blänker ett par vattenspeglar, berg av salt vid stränderna berättar att det är saliner, saltsjöar. Långt därinne finns ett ursprungligt Torrevieja, arbetande spanjorer, kyrkor, torg, marknadsplatser, strandpromenader, pirar. Men hundratals urbanisationer har stängt den inne, kvarteren ligger tätt, gallren buktar för fönstren, hundarna gläfser i trädgårdarna.

Huset

Huset vi hyrt för fem veckor är bra. Det ligger i en brant backe ner mot havet, vi har tre sovrum, stort vardagsrum och kök och två altaner, varav en trädgårdsliknande med centralt placerad palm som visar sig vara utmärkt att hänga tvätt i.
Det är inte ovanligt att ägarna hyr ut sina hus delar av året, till och med troligt, det misstänker i varje fall de spanska myndigheterna, som belägger husen med en liten skatt för intäkten, vare sig man hyr ut eller inte.
Efter några dagar har vi bott in oss, vi hittar i skåpen, börjar gilla gasspisen, småpratar med våra grannar, blir igenkända i affären, kan vägen till banken, posten, internetcaféet och några trevliga restauranger. Efter ett par veckor hittar vi till golfbanor, byar och städer i området och förstår att det inte är självklart bäst att bo nere vid havet, inte på vintern. Blåsten drar och fukten väter; längre upp är vinden stillsammare och fukten torrare, framförallt om huset skyddas av en höjdsträckning eller gömmer sig i en dal.

Torrevieja
Torrevieja fungerar, men det är ingen stad som utandas spansk atmosfär eller rytm. I stället har den fyllts av grå pantrar som dragit sig tillbaka för att njuta av det goda livet i sol och lättja och vill ha nära till bekvämligheter som flygplats, sjukhus, golfbanor, gott väder och blått hav, ett slags spektakulär belöning, samtidigt en markering av att saker och ting i hemlandet inte längre är vad de borde vara. Och det gäller inte bara Sverige; engelsmän, holländare och tyskar gör också sin sista investering i livet här. För en investering är det, i varje fall så här långt. På bara några år har huspriserna stigit med upp mot 20 % om året.
Men det finns en baksida. Det rika området drar till sig kriminella från Europas och Afrikas fattiga länder, småstölder och rån är inte ovanliga. Guardia Civils statistik visar att 70 % av alla arresterade är av utländsk härkomst. Ligan toppas av kriminella från Marocko, Rumänien, Algeriet och Litauen i nämnd ordning.
Ibland känns det otrevligt, framförallt när man hör att det är de mest försvarslösa som drabbas: de äldsta, de sjukaste, de som lider av Parkinson eller går med krycka – de är lätta offer och blir snabbt kartlagda.
Själva såg vi inget av detta. Men vi låste noga om oss och hörde hur människorna i kvarteren skyddade sig med hundar. Vi läste om att 49 människor mördats i Torreviejaområdet under de senaste två åren och när vi var där dödades och våldtogs en trettonårig flicka på väg till den internationella skolan i ”turistparadiset”, som de svenska kvällstidningarna skrev.
Det som hände var förskräckligt och gjorde att hundratals människor i Rojales, där brottet skedde, gick ut i en tyst marsch mot våldet. Men förövaren var inte marockan eller algerier som det först antogs.
Det var en klasskamrat och naturligtvis hade det kunnat hända här, i Sverige. Och har så gjort, det ska vi inte förglömma.

Mas Amigos
Alla är naturligtvis inte lyckliga i ”turistparadiset”. Det stora huset känns kallt, vädret är dåligt, havet fräser. Det är långt till de gamla vännerna och lokaltidningen. Det finns dom som dricker för mycket. Äktenskap går i kras, barn blir rotlösa i sin nya och ovana miljö.
När sådant händer finns det goda nätverk. Mas Amigos, som betyder Mina Vänner, är ett. Föreningen startade 1986 och har växt i takt med antalet nordbor som flyttat till området. Lokalerna ligger centralt och kring dem och föreningen sker en livlig verksamhet. Bridge, golf, resor, föredrag, danser, bibliotek; Mas Amigos har blivit en omvänd ungdomsgård, där man pratar bort en stund, får goda råd eller köper greenfeebiljetter till rabatterat pris.
Svenska skolan i Orihuela, ett par mil utanför Torrevieja, är en annan sammanhållande kraft. Där bedrivs åldersblandad undervisning för barn upp till tolv år och blir också en mötesplats för föräldrarna. Högstadieeleverna läser på distans, men sitter på skolan och handleds av svenska lärare. Naturligt nog är det en transitskola och så till vida en tillfällig mötesplats i livet. Genomströmningen av elever är stor och vid varje terminsbyte har några av eleverna flyttat hem eller börjat för gott i spansk skola.

Trivsel
De allra flesta trivs naturligtvis här, annars skulle de inte bo kvar. Urbanisationerna växer upp i allt större sektorer, längre och längre bort från havet. Många bor här nere för att mjuka upp sina stela leder och dåliga ryggar. Jag hör dem säga så, hur mycket bättre de mår i sol och skugga i stället för mörker och dis. Under höst och vinter lever de ett annat liv i föreningar och klubbar, de vandrar och spelar golf, läser spanska, gör resor och träffar nya bekanta.
En helt ny infrastruktur av service och omvårdnad växer upp i allt snabbare takt. Costa Blanca Magasinet är en av de månatliga utgåvor som på blänkande papper berättar om var och hur man bäst köper hus, skaffar sig nordiska tevekanaler, undviker onödig skatt, ordnar luftkonditionering, lyssnar till Radio Suecia, går till Svenska Församlingen, deltar i glaskurser, transporterar hem eller hit möbler, köper nybakat bröd och Åhusglass, lägger håret, lagar tänder, lär sig data, opererar ögon, kollar sitt hjärta, installerar larm, äter svenskt, placerar pengar, dansar kasedans till svenska dansband, gör utflykter och resor, beställer biljetter till teater och opera, köper svenska böcker, får tag i svenska sängar, hyr bilar, löser kalk i dricksvattnet, lindrar muskelvärk, avgiftar kroppen, spelar golf, handlar hemlagad potatismos, bleker tänder, hyr ut hus, reser hit, reser hem, köper svenska flaggor och flaggstänger.

Internationell stad
Torrevieja har alltså blivit en internationell stad i spansk miljö, omgärdad av hav och golfbanor. Svenska, norska och engelska hörs oftare än spanska och det är snarare expediterna i storköpen som får lära sig engelska än tvärtom. Just nu pågår ett slags kamp mellan det inhemska och utländska; än så länge anger expediterna summorna på spanska och den som inte kan får läsa av siffrorna på kassaapparaten.
Men det finns ett annat land runt omkring oss. I varje by och stad reser sig kultur och traditioner över seklerna. Spanien har en lång och dramatisk historia och det finns många resor att göra som berättar om morer, judar, kungahus, krig, conquistadorer, konstnärer och diktatorer. Minnena av dem står fortfarande kvar, väl bevarade, synliggjorda, tänkvärda.
Därför beger vi oss med jämna mellanrum ut till Spanien, landet vi befinner oss i.

På nära håll
Carthagena, det nya Kartago, ligger bara någon timmas resa söder om Torrevieja. Staden grundades redan 223 före Kristus och blev den östligaste punkten i karthagernas sydspanska välde som sträckte sig ner till Cadiz och Herakles stoder – Gibraltarklippan och dess motsvarighet på andra sidan sundet.
Carthagena är idag en trivsam småstad med stor oljehamn, som ligger en bit bort från centrum. Ubåten, som ligger invid rådhusparken, anses vara världens äldsta. Katedralen ligger i ruiner sedan inbördeskriget, men en romersk teater och den stora borgen ger tidsfärg åt den gamla staden.
Härifrån är det bara ett par mil till La Manga, som sticker ut i havet med sin långa arm och avslutas med den berömda klippan, som syns på långt håll. Här brukar många av de europeiska storlagen finslipa formen före fotbollssäsongen, även flera svenska, och på golfbanan spelas regelbundet stora tävlingar och kvalificeringar, inte minst till Europatouren.

Påsken
Carthagena och Alicante är dagsutflykter, liksom byarna några mil in i landet. Under påsken är det särskilt intressant att ta sig till Crevillent, Orihuela eller Rojales. Påskfirandet där har riksintresse. Tradition och religion gör att människorna i tusental förbereder påskfirandet månader innan och i själva processionen deltar över 5000 personer, som skildrar olika scener ur Kristi lidande och uppståndelse på stora uppbyggda podier, burna av tjogtals, rytmiskt vaggande män. Marscherande orkestrar interfolierar de lätt kitschiga Kristus– och Madonnabilder som bärs fram, ofta hämtade från den fasta platsen i kyrkan. Deltagarna är alla klädda i starka färger och tar sin uppgift på stort allvar; åskådarna sitter eller står i tusental utmed färdvägen, trummorna dånar från orkestrar som kommer och går, trumpeterna ljuder, ljuset fladdrar, kropparna vandrar förbi, bärande, beledsagande, sörjande de händelser som stiliserat och pråligt åskådliggörs på de uppbyggda scenflaken, inte olika våra julkrubbor, fast det nu är påsk och ett katolskt land med en annan tradition och färgprakt. Och i kolossalformat.
En upplevelse är det, vi nordbor som följer processionen känner starkt att vi är långt hemifrån, långt från vårt sekulariserade land och dess statslösa, tomma kyrkor.

Längre bort
Murcia, provinshuvudstaden några mil bort, är sevärd och vacker med operahus och katedral sida vid sida. Men det finns större godbitar. Till Madrid är det sex timmar med stopp och mat, till Alhambra och Granada fem, och Cordoba ligger därefter 17 mil bort.
Motorvägar eller bergsvägar – valet beror på tiden och om det är vägen eller målet som är huvudsaken. Motorvägarna är utmärkta, bättre än våra, går mjukt genom landskapet och i mörker hjälper ljusslingor till att hitta linjen i kurvorna.
Till Madrid är det 44 mil, vi tar norra vägen över Alicante och Albacete. På La Mancha, den första högslätten, talar vi om Don Quixote och Sancho Pansa. Väderkvarnarna är få, ögat ger upp vid horisonten men vi vet att slätterna fortsätter i evighet, böljande, gröna. Vinstockarna är ännu nakna, knotiga, men olivträden står som arméer i långa räta rader med sina gröna hjälmar och emellanåt är landskapet bara mjuka jordvågor och en ensam korkek och därunder tänker vi in Ferdinand, doftande på de tidiga vårblommorna. Det är sen mars, vädret växlar, på höjderna immar rutorna igen och regnet vitnar av snö.
Närmare Madrid tätnar trafiken, vi kör flera i bredd, passerar två gigantiska ringleder, följer N3 ända in i centrum, tills vi ser Atocha, järnvägsstationen, där attentatet skedde på morgonen den 11 mars, och far upp till höger. Vi kör på Paseo del Prado och snart, vid Palace, det exklusiva hotellet, rundar jag fontänen och hittar Cervantes gata, Calle Cervantes. Det är trångt och enkelriktat, jag letar med blicken på husnumren, stannar vid ett 1700–talshus, hittar grinden, ringer på klockan.

Dulcinea
Hotellet är ett hostal, ett enkelt boende, men nära Prado, Thyssenmuséet och Reina Sofia och om vi vill kan vi gå den långa Castellanaboulevarden ända upp till Bernabeustadion, där Real Madrid spelar. Dulcinea ligger alltså mycket centralt för den konstintresserade, kostar bara 240 kronor natten i dubbelrum, är tyst och rent och sköts av en familj som tassar omkring i den lilla korridoren och viskar för att inte störa. Rummen är rena och snygga, med bad, dusch, TV och vänt mot en innergård, där värdparet hänger tvätt under ett stort plastskydd. Det regnar första natten; dropparna studsar på plasten, ekar dovt mellan väggarna och långt därnere rör sig det viskande ljudet av Madrid om natten, bilarna, tågen, rösterna som vandrar förbi.

Prado
Redan samma eftermiddag tar vi oss till Prado på andra sidan boulevarden, det är lördag, jag går den långa korridorhallen fram och stannar till slut vid Velasques, vid familen, vid Fredrik IV:s familj, som Velasques håller på att måla. Barnen och konstnären tittar på mig som står framför dem på museet. Föräldrarna syns baktill i bilden, i en stor spegel, och plötsligt ser jag vad Velasques ser där han står vid sitt staffli, han ser dem, inte mig och jag tänker att det är ändå bara 1600–tal och han använder sig av en projektion, ett slags tredimensionell teknik. Målningen är magnifik, jag är nästan med i den och efter en tankfull stund fortsätter jag till Goya och den nakna och påklädda Maja och tänker att hon inte är helt olik min hustru med samma namn och till den havande och förväntansfulla hertiginnan de Chinchon i sin vackra klänning som sitter framför konstnären och ser ut mot livet.
Prado är stort, en stor upplevelse och jag märker att många av bilderna fortfarande hänger kvar i minnet när jag skriver detta, för evigt lånade från museet.

Guernica
På kvällen går jag ett par kvarter bort till Centro de Arte Sofia, där Picassos Guernica fyller en hel vägg. Hissen rör sig i genomskinligt glas utvändigt på huskroppen, som en gång var ett sjukhus och konsten vilar nu i salarna.
Där är den nu, Picassos förtvivlade protest mot inbördeskriget, äntligen tillbaka i ett demokratiskt Spanien efter 45 år i New York, äntligen tillbaka efter Francos död. Den är större än jag trodde, åtta fragmenterade kroppar sträcker sina armar och huvuden mot skyn och bomberna och ansiktena uttrycker den fasa världen sedan kände och gjorde Guernica till en plats på jorden som symboliserade övervåld och ondska. Förstudierna till bilden finns på väggarna bredvid, liksom ”postscripten”, bilderna som blev över, som inte passade in i kompositionen, här ännu grymmare, eftersom de plötsligt blir personliga, enskilda människoöden, ensamma med sin smärta.

Escorial
På söndagen El Escorial i ruskväder sex mil från Madrid, ett makalöst slott, utformat som ett kloster, uppfört av Filip II mellan 1563 och 1584. Den inbyggda katedralen är infattad i stenkroppen, altarets fönster lyser som smycken i bakgrunden.
Biblioteket med sitt välvda, freskmålade tak innehåller tusentals ovärderliga band och rader av tidiga jordglober. Jag går närmare och jodå, man visste långt före vikingarna att runda Skagen och följa kusten genom Öresund. Härinne fanns den kända världen sammanfattad i böcker och kartor, vägen till den nya kontinenten på andra sidan Atlanterhavet är redan beskriven. Än finns mycket att hämta till den spanska kronan.

Francos mausoleum
13 kilometer bort, uppe i bergen där snön faller över träden, vilar Franco i sin basilika under jord, så stor att hela Peterskyrkan ryms i den. Vi ger oss dit, fascineras av det stora kyrkorummet, skräms av att det bara är diktatorer som kan bygga egna mausoleer som dessa, lugnas av att han ligger begravd under 1500 kilo granit, en garant för att han inte kan återkomma, förhoppningsvis inte heller någon som han, inte i vår del av världen. Ovan jord, rakt över hans gravsten, reser sig ett jättekors 150 meter högt, en symbol för hans diktatur, förhoppningsvis också ett minne över de 40 000 fallna från båda sidor, vars kroppar ligger här. Korset skymtar svagt i dimman och snöyran, är glad att jag slipper se det, tror inte på vad det vill uttrycka, ser mera av diktatorn än hans offer i det svärd som svävar över bergen.

Zidane, Figo, Beckham
Så tillbaka till andra konstnärer i Madrid, Beckham, Zidane, Figo. Real Madrid möter Sevilla på kvällen, vi har de bästa biljetterna, köpta från Sverige genom en spansk näthandlare som tar 170 euro. De biljetter vi får i handen är märkta med ett annat pris, 65 euro. Varning.
Vi tar taxi den långa Castellanan upp till Santiago Bernabeustadion. Där står det, ovalt och högt som ett Colosseum, en gloria av ljus skimrar över byggnaden, på marken strömmar tusentals människor mot insläppen, regnet strilar. Vi sticker b’ljetterna i en van hand, två åttastegs trappor och plötsligt ligger arenan för våra fötter, gräsmattan badar i ljus, musiken dånar, rytmiska ramsor rullar runt läktarna, på planen en cirkelrund, röd matta vid mittpunkten, spelarna värmer upp, bollen studsar ljudlöst därnere. Beckham ler sitt breda leende, Zidane ser ung ut trots flinten, Figo leker med bollen för sig själv, än har han inte fallit i blötan, byxorna är rena, håret vattenkammat som på tevereklamen.
Så travar de ut. Det är bara minuter kvar, den röda mattan rullas ihop och Himno del Centenaris del Real Madrid fyller arenan. Placido Domingo sjunger Real Madrids kampsång, det är mäktigt och starkt, det är inte långa bollar på Bengt eller något E–type tåtat ihop, det är en aria, en känslomässig, röststyrd korsning mellan ledmotivet till Titanic och hyllningen till Granada. Mäktigt är det, hela Bernabeustadion känns som en enda stor högtalare och vi sitter på de bästa platserna, mitt i ljudet, vid ena strafflinjen, där blev vi inte lurade, och efter 14 minuter slår Beckham en radarstyrd passning alldeles framför våra fötter till Solari, som hinner mellan försvararna och placerar bollen till vänster om målvakten. Ljudlöst seglar den i mål, stadion skakar av röster och ljud som om varje åskådare hade en egen högtalaranläggning kopplad till den stora, den som är stadion själv, och långt däruppe, under taket, under himlen, ser jag hur de reser sig i strålkastarskenet. Det är ljust som mitt på dagen fast klockan är över nio och jag ser dem allihop, 84 000 människor står upp, utom ett par tusen i Sevillas sektor på ena kortsidan.
Real Madrid vinner med 5–1 efter två mål av Ronaldo. Det sista är magnifikt, han skrämmer till sig bollen, efter tolv steg är han ensam med målvakten, ser till att han kommer rätt med stödbenet innan han tittar upp och lägger en bredsida till vänster om målvakten, lagom långt ifrån, otagbart. När försvararna hinner fram är det för sent och han vänder upp mot planen med det stora, förtjusta leendet över att det fortfarande är så kul att göra mål och så kommer dom, Zidane och Figo och Beckham och David har samma stora leende över hela ansiktet som före matchen fast han haltar lite på ena foten och ännu har inte den engelska tabloidpressen börjat skriva om den där barnflickan och för en stund, på planen, bland kompisarna, är han fortfarande alldeles lycklig och jag tänker att det är en märklig jord vi lever på, rund som en boll, och den som gång på gång kan skruva den ett varv runt solen är väl nästan lika stor som Beckham, Figo eller Zidane. Men bara nästan.

Toledo
Vi tar vägen hem över Toledo 7 mil bort, omfluten av floden Tajo på dess väg mot Lissabon och Atlanten. Staden ser nästan italiensk ut, hopträngd på sin klippa med murar runt om och ur gyttret av hustak reser sig katedralen, plötsligt står man framför den mitt inne bland gränderna. Toledo är romerskt, västgotiskt, moriskt, judiskt, men katedralen är kristen, påbörjad 1266 och färdig 1493. Den rymmer sju skepp och 700 flamländska fönster och på en gång ska sägas att jag besökt många kyrkor, moskéer och synagogor i världen, men Toledos katedral står numera bland de första i mitt minnes andaktsbok. Det finns inte en centimeter som saknar genomtänkt form och utsmyckning, i taket skimrar glasfönstren i starka färger, altarskärmen är ett konstnärligt under med scener ur Kristi liv.
Hela katedralen är dessutom ett konstmuseum. El Greco har målat Kristi avklädande inför korsfästelsen, van Dyck har målat den heliga familjen, Velasques, Tizian, Goya hänger också i sakristian och i det spatiösa koret är träsniderierna på nedre delen av korstolarna en skildring av Granadas fall 1492, då morerna drevs ut. Inte en sekund är man oberörd av vad kyrkan berättar; hela tiden påverkar den tanke, öga och känsla.
Tio minuter därifrån, genom vindlande stensatta gator och gränder, ligger Iglesia de Santa Tomé, där el Grecos mästerverk Greve Orgaz begravning finns att beskåda sedan 1500-talet, aldrig flyttad, aldrig restauerad. Ändå lyser färgerna lika starka och kontrastrika idag. Greve Orgaz var en av kyrkans skyddspatroner på 1300-talet och när målningen beställdes till hans minne på 1500-talet gjorde Greco hans begravning till en mirakulös händelse. S:t Augustin och S:t Stefan uppenbarar sig vid kistan och för kroppen till himlen.
En annan gång ska jag bo över i staden och verkligen lära känna den. Tycke har uppstått, jag lämnar den alldeles för tidigt och när jag stannar vid vägkanten och ser murarna bakom mig vet jag att hemligheterna och skatterna är i gott förvar till nästa gång. Då ska jag komma söderifrån och möta murarna som nu, inte leta mig fram genom det moderna Toledos förgårdar för att hitta till den gamla staden närmast himlen.

Hemma igen
Hemma igen. Märkligt det där, efter några veckor är det vita huset på Calle Soria hemma. Det har regnat här också, backen ner mot havet ligger renspolad, den engelske nästgrannen går förbi med hunden och hälsar oss ”welcome back”. Snett över gatan har ännu ett par flyttfåglar från Norden landat. De vinkar från sin nya häckningsplats snett över gatan och fortsätter med rosorna.
Nästa morgon ligger Dagens Nyheter som vanligt utanför dörren, vi handlar frukostbröd på Mercadonan och äntligen värmer solen igen. Från terrassen ser vi att havet pressat sig närmare; ytan för mannen som hyr ut solstolar och parasoller har krympt markant. En ensam fiskebåt är på väg hem, vid landfästet i norr blinkar fyren i Santa Pola.
Vi har ett par veckor kvar. En dag passerar vi Benidorm till höger om motorvägen, ett spanskt Manhattan med färgade skyskrapor mot en åskblå himmel. Desperat och modernistiskt har man blundat för det arkitektoniska misslyckandet och färglagt intrånget.
Vi är på väg till Altea och den spektakulära Calpeklippan, jag fotograferar den i motljus och tar oss vidare in i bergen, upp mot Guadalest, en gammal stad på en smalhalsad klippa som hängt där i 1200 år. På vägen hem över höjderna stryker vi utefter ett berg i full blomning, gult av ginst som lyser som sol på sluttningen fast det är dimma. Jag fotograferar från bilfönstret och den som inte var med tror nog att skärpan är dålig i överkanten av bilden.
Men så är det inte. Det är molnen som sänker sig över bergstoppen och stryker ut konturerna.

Fler resor
Vi har Granada och Alhambra kvar i söder. Och Cordoba. Och bergsvägen upp till snön i Sierra Nevada. Och hela vägen dit: Lorca, bergsbyarna och kanske havsvägen hem. De spanska namnen lyser på kartan som fantasifulla danser mot vågorna: Garrucha, Aguilas, Los Lobos.
Det blir inte av den här gången. Kanske ska man alltid lämna något kvar, något som får en att återvända. Alhambra förändras nog inte så mycket på ett par år, Cordoba finns säkert kvar. Låt oss hoppas det.
Det är osäkrare med den som reser.

Sölve Rydell

Publicerad i Smålands-Posten den 10 juli 2004