”Götrad gjorde denna vård efter Astrad, den ypperste av de fränder och odalmän som i Finnveden fordom levde.”
Så står det på den ståtliga runstenen i Replösa utanför Ljungby, ett par hundra meter från Lagans strand. Astrad verkar alltså ha varit en alla tiders kille, liksom sonen Götrad, något som gör att de fortfarande är i allra högsta grad levande, fast det gått tusen år.
1952 flyttade de in till centrum och från sitt upphöjda perspektiv kom de att uppfatta allt som hände i den stora och lilla världen av smått och stort, vitt och brett, högt och lågt. Med tiden blev de mer och mer betänksamma över vad de hörde och såg, till slut talade stenen och en kväll lyckades jag tyda deras röster.
I början skrev jag helt sonika ner vad de sa och förmedlade det vidare till en allt större läsarskara. Med tiden utvecklades vår relation, vi blev uppriktiga vänner och även jag flyttade in till centrum, ett stenkast från deras fötter. Ändå är mobilsamtalen många, mejlkontakterna också, men det som visat sig fungera bäst är telepatin, det tidlösa bredbandet själsfränder emellan.
Där är vi nu. På 20 år har över tre tusen tankar publicerats i en tidning, Smålänningen, med en upplaga på 14 000 exemplar, som vart och ett läses av 2,3 personer, varav 80 % läser Astrad och Götrad, vilket gör att de båda männens tankar sjuttiosju millioner tvåhundraåttiotusen gånger nått fram till läsare. Och lägger vi därtill alla de gånger de varit citerade, getingförsedda och publicerats i rikets stora tidningar är vi uppe i långt över ett hundra miljoner. Ett gott resultat även för ett par kloka och strävsamma vikingabönder från Småland.
Även om det tagit 1000 år. Och tjugo därtill.
