En godhjärtad man förlorar livet i sitt ensliga hus en varm julikväll 2003…
Den 20 juli 2003 är en varm dag. Det är söndag, temperaturen kryper upp mot 28 grader och på invandrarförläggningen i Alvesta träffas tre landsmän från Kosovo. De har inte känt varann särskilt länge. Jovo och Hasan har rört sig runt i Europa under några år på jakt efter ett nytt liv; Jovo kommer närmast från Norge och Hasan från Tyskland. Den tid de varit i Sverige kan räknas i veckor och sedan en kort tid är de båda i Alvesta.
Jovo är bredaxlad och vältränad. Han har varit kickboxare och till och med utbildat poliser i Norge. Huvudet är rakat, men en svart stubb markerar hårfästets linjer. Han har ett uttrycksfullt kroppsspråk; rösten däremot är betydligt tunnare än kroppen, nästan hes.
Hasan är yngre. 18 år gammal lämnade han kriget i sitt hemland. Senast kommer han från Tyskland. Han talar skaplig tyska och tittar ofta under lugg när han talar. Nu är han 23 och har för bara några dagar sedan fått veta att han snart ska utvisas ur Sverige. Det har gjort honom missmodig och arg.
Mensur däremot är svensk medborgare. Han är smal och tunn i kroppen, håret är mittbenat och två mörka hårlockar böjer sig ned mot ögonen. Han kom hit som nioåring med familj och syskon och talar god svenska. Men allt är inte lyckligt. På fredagen träffade han sin socialassistent i hemstaden och lämnade henne i vredesmod. Han fick inte längre socialbidrag. Orsaken var att han vägrade delta i den aktivitet arbetsförmedlingen föreslagit. Han säger att han inte vill fösas ihop med människor han inte tycker om, sådana han umgåtts med innan och som inte varit bra för honom.
Han tar sin lånade Golf och kör till Alvesta. I baksätet vilar hans hund, en svart rottweiler. Mensur är emellanåt i Alvesta för att hjälpa Jovo tillrätta i Sverige; Jovo är hans kusin, men de har inte träffats på 14 år. De känner egentligen inte varann, släktskapet för dem samman.
Till Finja
De bestämmer sig för att åka söderut. Jovo har under en kort tid bott på förläggningen i Finja utanför Hässleholm innan han kom till Alvesta, han har kontakter där och Hasan har en liten bil. Han har en röd Golf, det är den Mensur lånat och det är den de använder nu. Visserligen har Jovo en större bil, en Opel Omega, men det blir Hasan som får köra. Jovo sitter på passagerarplatsen fram. I baksätet halvligger Mensur. På golvet vilar hunden, den svarta rottweilern.
I bagaget ligger tre plastpåsar med ombyteskläder. De säger att de brukar använda dem när de fiskar och tvättar bilen. Där finns också några par diskhandskar, extraskor och ett basebollträ.
De tar väg 23 över Liatorp och Älmhult ner mot Hässleholm. De passerar täckningsområdet för mobilmasterna i Vislanda och Liatorp, men det är ingenting de tänker på eller ens vet om. Inte än.
De kommer fram till mottagningsenheten i Finja sent på eftermiddagen. Den ligger på en höjd utanför Hässleholm och utsikten är betagande. På förläggningen bor många asylsökande, de flesta från Balkan. För många är Sverige andra eller tredje anhalten, sedan de avvisats från ett annat land.
De slår sig ner på gräsmattan i skuggan av träden. Det är vindstilla och söndagsväder; livet är för en stund uthärdligt, i varje fall på ytan. De pratar med landsmän. Jovo svarar på frågor om hur han och familjen trivs i Alvesta. Han blev pappa förra året. Bra, säger han. Bra. De dricker kaffe och te. Sedan berättar Deli.
Deli är 32 år, gift och har en tioårig son. Under några år bodde familjen i Tyskland, men efter avvisning flyttade de tillbaka till Kosovo år 2000. Den 17 april i år kom de med buss till Malmö och slussades efter några dagar vidare till Finja. Deli berättar nu vad han fått veta. Att det finns en man i trakten av Traryd som säljer mjölk. Han bor ensligt och har pengar hemma. Han hyr ut kanoter och säljer fiskekort.
Samtalet leder vidare. Visst. Det är värt att kolla. Jovo antyder att Hasans bil eventuellt är till salu, men ingen har pengar. Inte än. De kan ju alltid åka dit. Varför inte? Kolla hur det ser ut. Och köpa mjölk. Inget konstigt med det.
Första resan till Sjöboda
Hasan har inga pengar; det är Deli som betalar när de tankar. Albert följer också med. Albert är vän med Deli. Ibland bor han på förläggningen, ibland i ett rum på stan. De tar vägen förbi Markaryd, åker igenom Traryd och svänger söderut mot Sjöboda, hittar skylten, följer grusvägen, ser att det röda bostadshuset ligger ensligt, en bit från ån, att det är över hundra meter till närmaste granne, där vägen tar slut.
På gården står en traktor och en pickup. De parkerar och närmar sig boningshuset. Gardinerna är fördragna på nedervåningen. De lägger märke till att huset har två ingångar. Den till verandan verkar oanvänd, gräset står högt ända fram till dörren. De knackar på köksdörren, men ingen öppnar. Deli hittar mannen i ladugården och följer med honom in när han betalar för mjölken. De andra står i köksdörren. De tänker inte särskilt på att det är en godhjärtad man, vad de ser är att han är ensam, utan kvinna och hund, att köket är ostädat, att vardagsrummet innehåller ett stort matbord, de skymtar två bokhyllor med mängder av prydnadssaker och en sekretär, där det finns skålar som nog innehåller pengar. Det är vad Deli hört, och att det nog finns ett kassaskåp i huset. Det borde det göra, han säljer fiskekort också, men de ser inget, inte från köket. Men det finns en andravåning; de ser trappan upp. Där möjligen, där kanske det finns.
De kör tillbaka. Den lilla Golfen rusar fram genom sommarkvällen, de passerar under mobilmasterna i Traryd, Hässleholm och Vinslöv, men det är inget de tänker på. Inte än.
De är tillbaka på flyktingmottagningen vid halvtiotiden, det börjar skymma och de sex landsmännen träffas på Almins rum. Han är 21 år, har gymnasieutbildning i ekonomi och byggnadsteknik och håller sig mest för sig själv. Ändå är det hos honom man samlas. Kanske är det för att Jovo dagen före ringt och sagt att han tänkte komma ner. Och ha ett par kompisar med sig.
De talar en stund om mjölkbonden i Sjöboda. Hur där ser ut. Var man går in. Det blir inte så svårt. Det är bara att åka dit och ta pengarna. Men det måste vara mörkt. Det är det snart. Men inte så länge.
Andra resan till Sjöboda
Klockan är kvart tio, tre av dem ger sig iväg, kanske fyra. De är framme i Sjöboda vid halvelvatiden, väntar ett tag tills mörkret djupnar över fälten, röker, pratar om vad de ska göra, glider sedan närmare med släckta lyktor och stannar bilen på en skogsväg i närheten. Natten är högsommarvarm, de öppnar bagageluckan och tar fram diskhandskarna och basebollträt. De släcker cigarretterna, drar på sig handskarna och när de tyst smyger mot huset ser de att Yngve Kristensson är vaken. Ett svagt ljus skimrar från sovrummet på andravåningen.
Då ringer Hasans mobiltelefon. Han lyfter den snabbt mot munnen och svarar. ”Tyst”, säger han. ”Jag kan inte prata”.
Klockan är 23:08:48.
De samlar sig och knackar på köksdörren. De knackar som några som behöver hjälp och råd och Yngve Kristensson hasar sig ned för trappan. Han är en godhjärtad man och om han kan vara till hjälp så är han. Han öppnar dörren och ser ut i mörkret.
Så får han ett tungt slag i ansiktet och tumlar baklänges. Tre, kanske fyra män pressar in honom i köket och överöser honom med slag. Han försvarar sig tappert, den till synes spensliga mannen strider för liv och egendom, inte ens när de håller en kniv mot hans strupe ger han efter. De tar fram ett basebollträ och slår honom över kroppen. Han känner hur revbenen krossas och medan en av dem håller honom bakifrån får han ett tungt slag i huvudet. Till slut ligger han blodig på golvet. Männen frågar på bruten svenska efter pengar, men han svarar inte. Han kan inte.
De släpar in kroppen i vardagsrummet. Blodet gör ränder i korkmattan, till slut lyfter de honom i armarna och välter upp honom på en stol. Ingen har rep med sig; det är inget de tänkt på. De ser sig om i rummet. Det är ont om tid. Det står en apparat på golvet, kanske ett element. Elsladden. Elsladden får duga. En av dem tar en sax och klipper av några meter. De binder honom till händer och fötter, men han faller medvetslös åt sidan. De reser upp honom och surrar fast kroppen i stolen. Det är likadant med huvudet, det faller åt sidan och elsladdarna är slut. De ser sig om. Gardinerna. De är soltorkade och spröda, det är lätt att riva ner dem och göra remsor av dem, att göra en munkavle av dem.
De tränger in gardinremsan i munnen och knyter den bakom huvudet. De knyter hårt och snabbt, huvudet hänger åt sidan, den försvarslöse mannen sitter oskadliggjord och ger inte ett ljud ifrån sig, inte nu, inte sen, aldrig mer.
Det är inget de tänker på, inte nu. De vänder ut och in på hans fickor, river ut alla lådor, ger sig upp på övervåningen, fyller golvet med bråte från hyllor och skåp, men ingenting, de hittar ingenting, inget kassaskåp, inga smycken, bara ett par skålar med enkronor, hundratals.
De vet inte att det är hans mor som samlat mynten. Alla är av äldre datum, modern hade hört att det var mer silver i dem, att de därför var mera värdefulla och varje gång hon av en händelse fick ett sådant mynt i handen la hon det i en skål. Alla hade den gamle kungens valspråk: ”Plikten framför allt.”
Männen ser på varandra. Irritationen stiger. Det var inte värt besväret, inte faran. Irritationen vänder sig mot Deli, som tipsat dem. De tränger ner skålarna med silvermynt i en röd plastpåse. Några fina tallrikar. Och mobiltelefonen som ligger på bordet.
De hör att mannen rosslar. De tänker att han är på väg att vakna, att han strax kommer att öppna ögonen och se på dem. De skyndar ut från rummet, försöker hjälpligt torka upp blodet i köket med ett hushållspapper, stänger dörren och försvinner ut i mörkret. De tränger in sig i bilen, kör en stund med släckta lyktor. När de närmar sig stora vägen tänder de lamporna och blir en av alla bilar som är på väg i sommarnatten. De passerar rakt under mobilmasterna i Traryd, Hässleholm och Vinslöv. Men det är inget de tänker på. Inte än.
De sitter tysta. Basebollträt ligger på golvet, den röda plastpåsen också. En av dem river av en bit hushållspapper och gnuggar sina skor. Det syns inte i mörkret, men papperet blir brunt och rött, som av smutsigt blod.
Mannen är död. Men det vet de inte. Inte än.
Tillbaka i Finja
Vi halvtvåtiden på natten är de tillbaka på Almins rum. Det blir trångt i rummet och Mensur stänger in den stora hunden i badrummet med en skål vatten. Någon häller ut pengarna på bordet, de räknar dem och lägger dem i fyra lika stora högar. Det blir lite över trehundra silverkronor till var och en. De räknar dem och läser gång på gång ”Plikten framför allt”.
Några mynt som de tror är antika slängs i papperskorgen. Mensur ber att få dem och gräver med handen i skräpet. De argumenterar högljutt om mobiltelefonen, hunden blir orolig och tar sig ut från badrummet. Han stannar upp, närmar sig Hasan och morrar. Det är något med Hasans byxor. Han sticker nosen i dem och reser ragg. Plötsligt ger han skall och får ett strängt kommando av Mensur. Båda vet att det är blod, men det är ingenting som hela världen behöver veta. Hasan måste byta byxor. De ska snart tillbaka till Alvesta och Hasan kan inte åka så här, med blod på kläderna. De kan bli stoppade i en kontroll. Man vet aldrig. Mensur tar med sig hunden och går ut till bilen. I bagaget ligger att par andra, ett par mörkt gröna och han bär in dem. Hasan byter och de vita med blod på blir kvar i Almins lägenhet.
Klockan är halv tre på natten och det börjar ljusna. De är sex i rummet och snart skiljs de åt. Hasan, Jovo och Mensur tar med sig hunden, startar bilen för sista gången den här natten och kör över Osby och Älmhult mot Alvesta. Någon ringer från Almins telefon när de är mitt under mobilmasten i Liatorp och undrar hur det går. Om de snart är framme.
Almin är trött och missmodig och lägger sig att sova på förläggningen i Finja. Deli och Albert går till sina rum. De andra fyra vet det inte än, men det är näst sista natten de båda sover på förläggningen. På tisdagen försvinner Deli och Albert från Finja, ut ur landet. De gör det när de läst textteven, när de läst tidningarna.
Måndagen den 21 juli
På eftermiddagen den 21 juli kör Hans–Åke Bengtsson upp mot Yngve Kristenssons hus och parkerar på gårdsplanen. De är goda vänner, Hans–Åke brukar hjälpa Yngve ibland när han har tid och med jämna mellanrum hälsar han på. Köksdörren står öppen och Hans–Åke stiger in i köket. Han ser förödelsen och fortsätter in i vardagsrummet. Yngve sitter på en stol längst in mot fönstret, nära salsbordet. Han är bakbunden, huvudet hänger ner över vänster axel och Lars–Ove förstår ögonblickligen att hans vän är död. Han rusar ut på gårdsplanen och ringer 112. Därefter ringer han en kamrat, som kommer dit som stöd.
Polisen anländer till platsen tretton minuter i fyra på eftermiddagen. Då är ambulanspersonal redan där. Tillsammans konstaterar de att Yngve Kristensson är död, troligen mördad. De lämnar huset och spärrar av området. De som varit inne i huset får lämna skospår.
Vid 21–tiden på kvällen anländer tekniker, kriminalare och rättsläkare. Den senare konstaterar att Yngve Kristensson varit död minst sju timmar, troligen betydligt mer. Teknikerna söker sig in i huset, centimeter för centimeter. Redan i köket hittar man betydelsefulla spår.
Samma dag ger sig Jovo, Mensur och Hasan åter iväg från Alvesta. De har sovit dåligt, nattens händelser har följt dem in i drömmen och inte gett dem någon ro. De är på väg till Blekinge i Jovos röda Opel Omega, till Ahmet, ännu en av Jovos kontakter. Han brukar köpa West av Jovo och Mensur, ett cigarrettmärke som inte finns i Sverige. Ahmet jobbar ibland på en pizzeria, de ska träffas där, men Jovo har inte med sig några cigarretter. Det handlar om annat.
De möts på eftermiddagen, ungefär samtidigt som Hans–Åke Bengtsson är på väg till sin vän Yngve Kristensson. Ahmet har förstått att någonting var i görningen kvällen före; han ringde till Jovos mobil vid elvatiden, men fick inte veta så mycket. Nu frågar han och Hasan och Jovo berättar allt de vet, alla detaljer, vem som knackade på, vem som slog, vad bytet innehöll, att mannen bands till händer och fötter, att han tystades med munkavel. Mensur är mestadels utanför samtalet, han sitter kvar i bilen eller rastar hunden. En stund står han vid de enarmade banditerna. Där spelar han bort en del av mynten från rånet; de som slängdes i papperskorgen.
Samtalet glider över på annat, Ahmet drar snabbt upp riktlinjerna för något de eventuellt kan göra, det gäller en man i Karlskrona, kanske finns det pengar att hämta. Det bestäms att de ska träffas igen på onsdagen.
Efterforskningarna börjar
Kriminalarna börjar omedelbart sitt arbete. Man hör vänner och grannar: nej, det går inga rykten om att Yngve haft pengar hemma, visst, det har hänt att någon okänd bil passerat och ja, han har nämnt att han fått besök av både svenskar och andra som velat köpa mjölk. Mer har de inte att berätta. Inget som leder vidare. Inget som kan förklara.
Polisen beslagtar videobanden från bevakningskameran vid Shellmacken utmed E4:an. Det är en säkerhetsåtgärd; kanske kan man i ett senare skede identifiera gärningsmännen när de tankat. Man begär ut telefonlistor från TeliaSonera. Sista samtalet Yngve Kristensson får är från en vän i Strömsnäsbruk. Vännen ringer på söndagskvällen klockan 21.38. Allt är som vanligt, de talar om väder och vind och när Yngve Kristensson lägger på luren är klockan 22.11. Han går ut i sommarkvällen och ser till djuren. På avstånd hör han det monotona ljudet från bilmotorer som oupphörligt borrar sig genom skymningsljuset. Ännu längre bort rör sig en röd Golf på vägen mellan Hässleholm och Markaryd. 25 minuter senare glider den ut ur Traryd och närmar sig huset, gömd av det tilltagande mörkret. Det är tre, möjligen fyra män i bilen. Det är inget han vet. Inte än.
Men de kommer. De kommer i nattens djupaste mörker och teknikerna hittar spår efter dem. I köket hittar man spår av skor; sulmönstren berättar att de var minst tre. Ett av dem avgjuter sig tydligare än de andra. Man lägger en genomskinlig linjal utmed mönstret och fotograferar. Man hittar blodstänk på golv och väggar. Och en blodig trasa i diskhon, en bit av samma gardin som bundits om hans mun. Hushållspapper på golvet, också det blodigt. Men inga fingeravtryck. De har haft handskar; man hittar suddiga avtryck av dem på en dokumentportfölj, på lådor och skåp.
Allt är utvräkt på golvet. Det är omöjligt att förstå vad som fattas. Det är svårt att få grepp om vilka som varit där. Ingen kan berätta. Ingen vet. Ingen hör av sig. Bara till varann. Folk i trakten söker stöd hos varann, upprivna, rädda. Denne snälle, omtyckte man, som inte gjort en fluga förnär i hela sitt liv. Varför han? Yngve? De låser om sig, sover dåligt, lyssnar efter ljud.
Tisdagen går och halva onsdagen.
Onsdagen den 23 juli
Vid middagstid onsdagen den 23 juli beger sig Jovo, Hasan och Mensur åter till Blekinge. De här gången tar de Jovos Omega, som också är röd. Den här gången träffas de inte på pizzerian, de träffar Ahmet på en hemlig plats och någonting händer. Men det som skulle hända sker inte, det de skulle göra blir aldrig av, det blir problem, de vägrar, vågar inte, vill inte, de skiljs åt, irriterade. Ahmet känner sig sviken. Hans ögon är svarta, läpparna ett tunt streck.
Det blir torsdag. Det har gått fyra dagar efter det som tidningarna kallar rånmordet i Sjöboda och polisen känner sig maktlös. Uppslagen börjar ta slut. Det finns att ta på. Inget som leder vidare.
Då ringer telefonen hos en av utredarna. Klockan är halv tre.
Den som ringer talar på bruten svenska. Men kriminalinspektören förstår. Han kastar ner det viktigaste på ett block, tar namn och adress och samma kväll befinner sig två utredare i Blekinge och gör ett regelrätt förhör. De får en detaljerad beskrivning av vad som hänt i Sjöboda, vilka som var där, vad de använt för tillhygge, vad de fått med sig, knappt över tusen kronor i mynt. Och att de lämnat den gamle mannen, bunden till händer och fötter. Och med någonting i munnen. Medvetslös. Kanske död.
Han visste fast han inte varit där. Fast detaljerna inte stått i tidningen. De som varit där hade berättat för honom. Därför visste han. Därför ringde han och gav dem alla uppgifter. Namnen leder till Finja och Alvesta. Personerna efterlyses och anhålles i sin frånvaro.
Fredagen den 25 juli
Fredagen den 25 juli beordras en polispatrull till Alvesta för att leta efter en röd Omega eller en röd Golf. När de vid elvatiden på förmiddagen kommer till platsen ser de att den röda Omegan står parkerad vid invandrarförläggningen. Samtidigt rör sig tre män mot den röda Golfen; en av dem i sällskap med en svart hund. De tre männen kör ut ur samhället och sammanstrålar efter en stund med en vit Golf. De för ett stressat samtal genom sidofönstret och efter några sekunder försvinner den vita Golfen. Polisen på platsen vet inte att det är Ahmet. De vet inte heller att det är han som ringt. Det är fortfarande en hemlighet. Även för de tre i den röda Golfen.
Det finns frågetecken kring den där händelsen. Kanske vet den operativa polisledningen exakt vad som sker. Kanske har man gjort en överenskommelse med Ahmet; om han lockar fram de misstänkta drar man ett streck över de anklagelser om kriminalitet som finns kring hans namn. Men därom vet vi intet. Det är en polishemlighet.
De tre i den röda Golfen vänder åter in mot Alvesta. De stannar vid Oljeshejkernas bensinmack och tankar. Medan polismännen väntar på förstärkning av en hundpatrull rör sig de efterlysta männen fritt kring macken. Tydligen anar de oråd och en av dem slänger en plastpåse på en bakgård. Den innehåller några petflaskor och en silverfärgad pistol. Magasinet är fyllt med sex skarpladdade patroner. Det är ingenting polisen märker nu; pistolen hittas senare.
Så grips de tre männen. De förs omgående till häktet i Växjö och beläggs med restriktioner; sedan den stunden har de varken kunnat tala med varann eller andra.
Innehavaren av bensinmacken ser gripandet. Han drar sig senare till minnes att han lagt märke till bilen redan dagen innan. Två män befann sig då i den mittersta tvätthallen. De höll på med någonting baktill i bilen, till slut rev de ut bagagemattan och slängde den i en soptunna av grön plast. Han kontaktar polisen om saken och ombeds plombera tunnan tills polisen undersökt innehållet.
Vid en fotokonfrontation känner han igen Hasan. Han är osäker om de andra. Han är dock säker på att det är samma bil som varit i tvätthallen dagen innan.
Den röda Golfen beslagtas och polisens tekniker undersöker den. På golvet i framsätet ligger bland annat ett par vita gymnastikskor och tre förpackningar blå diskhandskar. Vid senare förhör uppger Hasan att skorna tillhör honom. I bagagerummet ligger kläder och olika föremål, bland annat en kniv, en kikare, ett par solglasögon och ett par gröna arbetsbyxor. Vid konfrontation säger Jovo att de gröna byxorna tillhör Hasan. Hasan säger att de tillhör Mensur. Man hittar också en sönderriven papperslapp med telefonnummer, hushållspapper, en karta över Växjö med Östregårdsskolan inringad, av patronhylsa och ett basebollträ, 57 cm långt och med en vikt av 338 gram.
Flera av sakerna blir mycket intressanta för utredningen. De vita gymnastikskorna, de gröna arbetsbyxorna och solglasögonen har spår av blod. Efter undersökning på Statens Kriminaltekniska Laboratorium visar det sig att blodet på skorna är Yngve Kristenssons. Även hushållspapperet bär spår av blod, liksom byxorna och solglasögonen. Besudlingarna är dock är för små att analysera. Basebollträt kan mycket väl vara det tillhygge som använts vid rånet.
De vita gymnastikskorna tillhör alltså Hasan. Solglasögonen också. De gröna byxorna är också hans, men Hasan säger att Jovo lånade dem den där kvällen. Jovo förnekar detta, och när man senare låter Jovo prova byxorna har han svårt att knäppa dem om midjan.
Ingen vill kännas vid basebollträt. Men det brukar ligga i bagaget på Jovos röda Opel Omega. Varför det nu ligger i den röda Golfen kan ingen svara på.
Husrannsakan
Man gör husrannsakan i deras lägenheter. Hos Jovo hittar man bland annat en svart skinnjacka. I fickorna ligger ett antal äldre svenska mynt med årtal från 1935 till 1957. De är i gott skick, visar inget slitage. I klädkammaren hittar man diskhandskar av samma märke som i bilen, MAPA, dessutom ett kikarsikte och fyra olika mobiltelefoner, alla Nokia i olika färger. I ett köksskåp hittar man en burk av porslin, med texten Majas Mejeri. Där finns också ett par andra skålar, varav en brun av keramik, märkt Kullamannen, Höganäs. Och några fina tallrikar.
Man går också igenom den gröna soptunnan på Oljeshejkernas bensinmack. Där hittar man bagagemattan från den röda Golfen. Den är indränkt av avfettningsmedel, men vid analys visar den sig innehålla spår av blod. Man hittar också ett brunt trälock till en burk.
Polisen kontaktar nu Yngve Kristenssons tvillingsyster. De står varann mycket nära och fast hon bor tjugo mil bort besöker hon regelbundet sin bror. Hon vet mycket väl hur det ser ut i broderns bostad, särskilt minns hon de saker och ting som deras mor efterlämnat. När hon förevisas burkarna som hittats i Jovos lägenhet känner hon direkt igen dem. De kommer från föräldrahemmet. Och när de provar trälocket, som hittats i soptunnan på bensinmacken, passar det exakt på burken med texten Majas Mejeri.
Det är i den burken modern brukat lägga sina silvermynt. Liksom i den andra, märkt Kullamannen.
Telefontrafiken
Det framkommer snart att de misstänkta haft en omfattande telefontrafik sig emellan. Utredarna begär nu utdrag av samtalslistorna för de olika mobilnumren och resultaten skakar om båda parter. Mobilmasterna talar ganska exakt om var telefonen befinner sig när samtal sker. Och när, på sekunden. Exempelvis kan man se att Jovo ringt till Almin på Finja flera gånger under lördagen före rånet. Man kan se att Hasans telefon rör sig under masterna i Vinslöv, Hässleholm och Traryd under båda första och andra resan till Sjöboda under söndagskvällen.
Mobilsamtalen är många. De misstänkta förstår plötsligt att de är viktiga i utredningen. De får emellanåt svårt att förklara varför telefonen befann sig på en annan plats än de själva sagt sig vara. Förklaringen som ges är att de lånat ut sin telefon till någon annan.
Utredarna lägger ner ett oerhört arbete på att kartlägga mobiltrafiken och några av samtalen blir avgörande för hela utredningen. En av de misstänkta släpps fri, en annan blir allt mer bunden till brottet och brottsplatsen.
Det är Mensur som släpps fri. Enligt telefontrafiken är han kvar på anläggningen i Finja när de andra tre eller fyra männen ger sig till Sjöboda strax före tio på söndagskvällen. Visserligen använder han inte sin egen telefon – den finns kvar i Alvesta – men han blir flera gånger under kvällen uppringd på Jovos telefon. Han blir uppringd av sin flickvän Maria och mobilmasten talar om att telefonen och han då befinner sig i Finja. Maria och hennes mobiltelefon ger alltså Mensur alibi för de timmar brottet begås.
Frågan är om det också ger Jovo alibi för samma tid. Jovo säger att det var han som svarade i Finja när Maria ringde och omedelbart räckte över samtalet till Mensur. Maria minns inte. Kanske svarade Jovo ibland när hon ringde. Hon minns inte säkert.
Det är Hasan som blir allt mer bunden till brottet och brottsplatsen. Hans mobil har rest till Sjöboda under båda resorna på söndagskvällen. Under första resan befann den sig i Trarydsområdet mellan 18.48 och 20.16, då samtal registrerades. Klockan 21.23 var den tillbaka i Hässleholm. Utredningen visar att det gick ganska kort tid innan man åter gav sig iväg mot Sjöboda. Under andra resan befann sig hans mobil under masten i Traryd klockan 22.34, 23.08 och 23.33, enligt pejlingen exakt på brottsplatsen. Naturligtvis kan den som samtalade i telefonen ha stannat längre. Registreringen gäller enbart utförda samtal.
Även Almins mobil ställer till det för honom. Klockan 01.48 natten till måndagen, alltså timmarna efter rånet, rings ett samtal från hans mobil i Finja till Jovo, som befinner sig under Liatorpsmasten på väg hem till Alvesta. Almin säger att det inte är han som ringer utan Deli, som fått låna telefonen för att ringa och kolla att de tre i Golfen är på väg hem utan att råka ut för någon poliskontroll. Han säger att han får tillbaka mobilen vid tolvtiden nästa dag. Men redan 10.52 ringer hans flickvän från Holland och de talar en lång stund.
Han kan inte förklara det. Och Deli går det inte att fråga. Han och Albert har redan lämnat landet.
Rättegången
Rättegången börjar fredagen den 19 september. Jovo, Hasan och Almin kommer till rättssalen fastkedjade i tre av de sju medföljande väktarna från häktet och som sedan fyller hela första bänkraden. Mensur, som är släppt sedan några veckor, sitter som åhörare. Maria är vid hans sida.
Jovo är klädd i mörk kavaj, skjorta och slips. Han sitter rak i ryggen till höger om sin försvarare, underarmarna vilar på bordet, mestadels är händerna knäppta. Hasan kommer i häktets grå träningskläder. Han lutar sig ofta bakåt, följer uppmärksamt vad som sägs, viskar då och då på tyska till sin försvarare. Almin sitter längst bak. Han sitter tyst, orörlig, ansiktet visar inte vad han känner. Någon gång försöker han tydliggöra vad som sägs för sin försvarare, ritar, pekar. De har god kontakt, det märks. Men de kan inte förstå varann.
Mitt emot dem, till vänster i rättssalen, sitter åklagaren. Hon är strikt klädd i svart och grått. På bordet framför henne ligger utredningsmaterialet, två pärmar och ett mindre kompendium. Ett anteckningsblock ligger uppslaget.
Några meter bakom henne sitter tre av utredarna. På golvet till vänster om dem vilar en läderbag. Vid ett par senare tillfällen i rättegången lyfts den upp och innehållet tas ut. Ena gången är det ett basebollträ, 57 cm långt, 338 gram tungt. Andra gången en liten silverfärgad pistol.
Alla känner igen den. Även Jovo. Det är mest han som brukar ha den. Skrämmas med den. På skoj, säger han.
Domaren i målet har vid sin sida en notarie och tre nämndemän, två kvinnor och en man. Notarien sköter bandspelaren; ett litet pip talar om när det är dags att vända eller byta bandet. Det kommer att gå åt många.
Rättegången tar lång tid. De inblandade lär sig snart att tala i korta satser och sedan vänta på översättningen. Tolken sitter på vittnesplatsen, mellan de båda parterna, han talar god svenska och blir den förmedlande länken mellan språken. När åklagaren talar följer de misstänkta hennes ansikte och uttryck; därefter hör de orden, genom tolkens mun.
Emellanåt reagerar de, skakar på huvudet, småskrattar, suckar uppgivet. Det händer sällan när åklagaren talar. Det händer när någon av de andra berättar sin version av vad som hände den där kvällen och natten.
Tiden stannar
Vid två tillfällen under de fem rättegångsdagarna liksom stannar tiden. Den vrids tillbaka till den man och den plats som allting egentligen handlar om. Ena gången är när Yngve Kristenssons syster vittnar i rättssalen och berättar om sin bror, gör honom levande. Andra gången är när rättsläkaren berättar om den dödes skador och plågsamma död.
Yngve Kristensson har periodvis kommit i skymundan för allt tal om bilresor, mobiltelefoner och tidpunkter. Under ett par smärtsamma timmar blir han plötsligt och påtagligt närvarande, får kött och blod och egenskaper. Tvillingsystern berättar om broderns hjälpsamhet och omtanke, om den svåraste dagen i sitt liv, när hon får veta. Hon ser inte åt de misstänkta. Inte ens när hon förevisas de båda skålarna från föräldrahemmet, de som hittats hemma hos Jovo. Hon talar bara till åklagaren, de är båda kvinnor, åklagaren är den som för hennes talan. Naturligtvis känner hon igen smörasken och keramikskålen. Majas Mejeri minns hon ända från sin barndom, Kullamannen är en gåva från grannen. Modern samlade pengar i dem, gamla silvermynt, hade gjort så i åratal. De misstänkta visar inte med en min att de blir berörda. Deras ansikten är fastlåsta; kanske är det ett sätt att bemästra sina känslor. Kanske har de inga.
Mensur lämnar rättssalen när rättsläkaren berättar om Yngve Kristenssons kroppsskador. När han berättar att Yngve Kristensson dog av kvävning, att hans tunga tryckts bakåt i svalget av den hårt knutna munkavlen, att kvävningsreflexerna tvingat upp maginnehåll och kvävt honom. Att döden troligen inträtt bara ett par minuter efter det att munkavlen knutits fast om hans nacke. Att han troligen dött medan de var där.
Slutpläderingar
Sista rättegångsdagen är tisdagen den 30 september. Åklagaren yrkar att alla tre ska dömas för att gemensamt och i samförstånd ha utfört brottet. Brottsrubriceringen är grovt rån och dråp, alternativt grovt vållande till annans död och grov stöld. De finns teknisk bevisning för att tre, kanske fyra befunnit sig på brottsplatsen.
Hon är övertygad om att Jovo varit där. Jovo har i vittnesförhören inlevelsefullt berättar om vad som skedde i huset, hur man bakifrån kopplat grepp om mannen och hållit en kniv med blått skaft mot hans ansikte. Att Hasan sagt ”tyst, hit med pengarna”. Att Hasan också drack öl, burköl. Hon menar också att det bara är Jovos mobil som stannar kvar i Finja när han själv ger sig iväg till Sjöboda. Att det bara är Mensur som stannar kvar, med mobilen. Dessutom var han efteråt med om att dela bytet. I hans bostad hittades föremål som kom från Sjöboda, pengar och skålar. Och de fina tallrikarna.
Hon är också övertygad om att Hasan varit på brottsplatsen. Det finns blod på hans byxor och skor från Yngve Kristensson. Även på hans solglasögon. Även på en bit hushållspapper, som hittats i hans bil. Även på bagagemattan som kastats i soptunnan på bensinmacken, allt dock för lite att analysera. Sulmönstret på hans skor är samma som man funnit i Yngve Kristenssons kök. Hans mobil har befunnit sig där när brottet begicks. Och han har detaljerat berättat om det för Ahmet.
Visserligen säger Hasan att han under andra resan inte följer med ända fram till Sjöboda. Att han hoppar av i Strömsnäsbruk för att hälsa på en familj som gömmer sig. Att han tyvärr inte kan be dem ge honom alibi, då hela familjen i så fall skulle utvisas. Det är inget åklagaren kan tro på. Den versionen kom väldigt sent i utredningen. Varför inte berätta den från början?
Inte heller Almin kan styrka att han varit på Finja under tiden för brottet. Enligt egen uppgift låg han och sov. Men varför delade man på bytet i hans rum? Varför blev Hasans blodiga byxor kvar i hans rum? Varför hade han och Jovo kontakt dagen innan? Varför ringde han till Jovo på natten efter rånet, när de var på hemväg till Alvesta?
Hon yrkar nu att samtliga ska dömas till långa fängelsestraff. Minimistraffet för dråp är sex år, men hon menar att man inte ska stanna där på grund av det brutala tillvägagångssättet. Samtidigt kräver hon att de efter avtjänat straff ska utvisas ur riket.
Försvaret
Jovos försvarare menar att det inte finns mycket som talar mot Jovo. Om Jovo varit på brottsplatsen och om han haft pistolen med sig, den som sägs vara hans – varför användes inte den att skrämma mannen? Och om Jovo varit där – varför så mycket onödigt våld mot mannen? Jovo var ju boxare, kunde skött det där enklare.
Jovo har sagt samma sak hela tiden; att han varit kvar i Finja. Enligt Maria har han ju också svarat där, någon gång, när hon ringt och sökt Mensur på hans telefon.
Hasans försvarare menar att Hasan bara varit chaufför. Att han varit rädd för Jovo, gått i hans ledband. Att han lånat ut sin mobil till Jovo, när han själv stannade i Strömsnäsbruk den där kvällen och träffade familjen som gömde sig. Att han också lånat ut sina byxor till Jovo. Advokaten påpekar också att inget stöldgods hittats hos Hasan. Att det måste tala till hans fördel.
Han menar också att det är svårt att få en klar bild av vad som hänt. Att ömsesidiga beskyllningar och släktskapen mellan Jovo och Mensur gjort trovärdigheten begränsad. Att ingens uppgifter därför kan läggas till grund för en fällande dom.
Almins försvarare menar att Almin hela tiden befunnit sig i Finja. Att han i de andras berättelser fått träda in i stället för Jovo eller Hasan. Och om man använder Ahmets berättelse som facit för vad som hände i Sjöboda finns inte Almin nämnd. Han är inte heller bunden till brottsplatsen. Inte till bytet. Inte till någon telefon som använts vid brottet. Det var i stället Deli och Albert som avslutade nattens händelser med Almins telefon. Att de på något sätt var delaktiga kan anas av att de faktiskt gav sig iväg, lämnade landet. Varför gjorde i så fall inte Almin sammalunda?
Gråt
Under försvararnas pläderingar gråter Jovo och Hasan. Tyst och stilla strömmar tårarna utför deras kinder medan den egna advokaten talar för dem. Kanske gråter de för att påverka domen. Kanske gråter de över sig själva, sin flykt, sin ensamhet, situationen de försatt sig i, över vad de faktiskt gjort. Kanske gråter de över Yngve Kristensson, den hjälpsamme och gode mannen. Kanske gråter de för att de ångrar sig. Eller för att de faktiskt är oskyldiga.
Det är många som undrar. Inte minst de många som bor ensligt, som är gamla och försvarslösa, som är uppfostrade att ta hand om sin nästa, att hjälpa den som söker hjälp. Även andra asylsökande undrar, de som kommer hit på internationellt rättsliga grunder och söker asyl och blir utsatta för generaliseringar och fördömanden fast de inte gjort något ont. Och de är många.
Domen
Domen meddelas den 14 oktober klockan 11.00 på förmiddagen.Tingsrätten beslutar helt enligt åklagarens yrkanden. De tre misstänkta döms för att gemensamt och i samförstånd ha gjort sig skyldiga till dråp och grov stöld. Jovo döms till fängelse i åtta år och två månader, eftersom pistolen tillskrivs honom och han därmed även gjort sig skyldig till olaga vapeninnehav. Hasan och Almin döms till åtta års fängelse och att tillsammans med Jovo betala 2 300 kronor till dödsboet för de för de stulna föremålen. Dessutom ska de gemensamt betala 25000 kronor i skadestånd till tvillingsystern. De ska också efter avtjänat fängelsestraff utvisas ur riket och förbjuds återvända hit före 2013.
De ådöms även sitta kvar i häkte till dess domen vunnit laga kraft. Det kan handla om många veckor, i synnerhet om målet förs vidare till hovrätten, vilket senare sker. De beläggs också med restriktioner, får alltså inte tala med varandra eller andra än häktets personal, försvarare eller tolk.
Mensur kommer lindrigare undan. Han döms till skyddstillsyn för häleri, för att han tagit hand om en del av stöldgodset. Om de två som lämnat landet nämns inget.
Rätten var inte i alla stycken enig. Domaren menar att det inte är ställt utom rimligt tvivel att Almin deltagit i brotten mot Yngve Kristensson och vill därför frikänna honom. Inte heller delar han nämndemännens bedömning att de misstänkta uppsåtligen berövat Yngve Kristensson livet, alltså att det skulle vara frågan om dråp. Han vill i stället döma till vållande av annans död. Eftersom de tre nämndemännen är eniga i sin bedömning blir domaren överröstad och rättens beslut därefter. Dråp.
Grov stöld.
Målet kommer upp i hovrätten i december månad. Allt tas om från början, men domen blir annorlunda. Den 2 januari 2004 frias Almin från brottet och kan nu kräva skadestånd för sina 145 dagar i häkte. Domen mot Jovo och Hasan står däremot kvar, åtta år och två månader.
I bakgrunden har något hänt, ännu knappast synligt i Sverige. Man har hittat Deli på en asylförläggning i Österrike. Deli var en av initiativtagarna till rånet och med på första resan till Sjöboda, kanske också den andra. Han flydde utomlands redan på tisdagen, två dagar efter dråpet. Han har nu begärts utlämnad till Sverige och vad han har att berätta om händelserna de där varma sommardagarna i juli kan ställa sanningen på nya prov.
Eftertankar
Jag kör den smala vägen från Traryd mot Hinneryd. Visserligen är det höst, men sommaren hänger tappert kvar i grönskan och solen skiner. Det är lätt att frammana julikvällen, myggen dansar fortfarande i gläntorna och molnen är sommarlätta.
Ändå ser jag med andra ögon. Jag ser vad som är på väg att hända och när jag svänger upp mot Sjöboda knastrar gruset under däcken på samma sätt som då. Granarna skymmer sikten en stund, så öppnar sig landskapet och jag ser det röda boningshuset. Jag kör sakta, ängarna breder ut sig, jag anar ån, vägen smalnar och när jag långsamt rör mig förbi huset stryker ett meterhögt bestånd av blå blommor mot bilen.
Jag parkerar på samma plats som den röda Golfen under första resan. En talgoxe visar sitt gula bröst i äppelträdet, inspekterar mig misstroget. En svala flyr. Bakom mig står ladugården tyst och öde. Ett par mjölkspannar vilar mot stenfoten, oanvända, där han slängt dem. Yngve.
Någon har klippt gräset. Fortfarande finns det ett minne att bevara, över en man och en tid. Bortom ängen, ner mot ån, ligger generationers samlade svett kristalliserad i ett stenrös, flera människoliv långt. Hans föräldrars. Hans farföräldrars.
Jag går fram till köksdörren och kikar in. Ett elskåp, det är allt jag ser, och en dörr. Därinnanför köket. Jag blundar och går därifrån. Jag vill inte se. Jag vill inte höra.
Jag tänker på Jovo och Hasan. De kommer båda från Mitrovica, Hatets Stad, några mil norr om Pristina. Det är en delad stad, söder om floden Ibar bor albaner, norr om serber. Bron som förbinder stadshalvorna bevakas fortfarande av franska FN-soldater. Det är inte många som rör sig i närheten av bron; ännu färre vågar sig över.
När de lämnade staden var det fullt krig. Kvarter brann, hus slogs i spillror av bomber och granater. Jag vet inte vad de sett, vad de drömmer. Vad de drömmer om.
En kväll kom de hit, det var svensk sommar. De hittade en enslig grusväg och en ensam man. Han bodde också vid en flod, men han hade båt och kunde lätt ta sig över. Han hade aldrig sett något ont.
Så möttes de. Nu är mannen död. Jovo och Hasan kommer aldrig tillbaka. Jo, kanske, som gamla män, när tiden gått. Kanske kommer de en vacker sommarkväll och lägger en blomma på kökstrappan. Står där en stund. Och gråter.
Sölve Rydell
Publicerad i Smålandsposten