”Boken om Ljungby” släpptes den 20 november 2005 på Godsmagasinet i Ljungby. Det var en eftermiddag med mingel, musik, artister, kaffe, tårta, signering av boken mm.
”Boken om Ljungby” är i storformat (25 x 22,5 cm) och innehåller 168 sidor fördelade på 55 kapitel som alla handlar om händelser, människor och miljöer i stadens historia. Märta Ljungberg är naturligtvis med och Christina Nilsson och konstnärerna och personligheterna och Troja och Sjöhagen och Folkets park – och inte minst företagen. Berättelserna är späckade med målningar, foton och illustrationer av kända konstnärer och fotografer. Ändå är det Sölve Rydells text som bär boken. Kärleksfullt, lättläst och spännande levandegör den staden och dess människor på ett sätt som aldrig gjorts förut.
Ur förordet till boken
För ett par år sedan kände jag plötsligt att jag ville skriva den här boken och la andra projekt åt sidan. Jag ville göra det medan jag fortfarande hade lust och ork, medan fortfarande de levde som kunde berätta om sådant som inte stod att läsa i böcker. Jag ville göra det som en liten present till Ljungby, när staden fyller 70 år.
Egentligen har Ljungby ingen historia, inte om man med historia menar kungar och slott och krig och omvälvande händelser. Den historia som finns är människornas egen, den hör ihop med dem som levt här och handlar om deras vardag och vad de skapat och byggt tillsammans. Och ingenting har de fått gratis.
Jag tror det är därför väldigt många tycker om sin lilla stad, fast den inte är så märkvärdig. Eller är det just det den är, märkvärdig: se vad som skett i den här hålan, i den här alldeles naturliga hålan, som klättrar på väggarna upp mot åsarna på båda sidor. Mitt i flyter ån som ett svart blyertsstreck, draget av isen för tio tusen år sedan. Vägen följer vattnet mellan åker och ljung, mellan sten och skog, mellan inland och kust, i gränslandet mellan två envist stridande broderländer. Men där folket på båda sidor gränsen håller sams, till och med gifter sig med varann.
Tänk en stund över de alldeles vanliga människor som gått här och går här, se vad de trots allt åstadkommit och känn dig en smula märkvärdig över att vara en av dem. Det har du rätt att göra.
Vad jag mest av allt önskar med den här boken är att den ibland ska ligga på köksbordet och så ska familjen sitta där, över generationerna och en kopp kaffe och läsa och samtala om det jag skriver, lägga till, berätta mera om personerna, förklara var platserna ligger, minnas händelser, också annat, om vilket jag inte berättar. Först då lever historien vidare, inte genom boken, utan genom dem som lever här.
Jag tror att den som läser boken förstår vilket både underbart och omfattande arbete det varit: bläddra i de egna minnena, ta reda på mera, läsa in sig, forska vidare, ta kontakt med illustratörer, fotografer och konstnärer, fråga, kontrollera, till slut skriva och då göra det så enkelt och lättläst och gestaltande och närvarande att till och med den som inte är intresserad ska vilja läsa. Det har varit ett slags motto för mig. Och att skriva i presens, som om allting händer nu, här och framför oss.
Det hade inte gått utan hjälp av många vänliga och engagerade människor, som lånat mig sin tid, sin kunskap, sina bilder och sina berättelser. Deras namn står att läsa längst bak i boken.
Till alla dem säger jag: Tack, av hjärtat.
Sölve Rydell
Ljungby i november 2005
”Släppefesten”
Söndagen den 20 november 2005 släpptes ”Boken om Ljungby” på Godsmagasinet i Ljungby. Det var en eftermiddag med mingel, musik, artister, kaffe, tårta, signering av boken mm.
Tolv stora tårtor från Roddys med omslaget inbakat gick åt på den häftiga ”släppefesten” i Godsmagasinet. Hundratals människor kom och lät sig väl smaka, kön var fyrfilig i tre timmar till boksigneringen och bordet där Sölve Rydell satt och skrev hälsningar med gott humör, rask penna, men hela tiden läsbar stil. Han är van, eftersom han skriver sina böcker för hand innan ha sätter sig vid datorn. Kommunalrådet Clas-Göran Carlsson var där, liksom Sven Ljungberg, Lars-Ola Borglid och flera andra som medverkar i ”Boken om Ljungby”. Publiken fyllde salen, artisterna var många, stämningen god, även i kön, som lämpligt nog passerade det vackra kaffebordet. Tack alla som kom, som medverkade, som köpte böcker och var allmänt trevliga och uppskattande. Kram och tack!
Några av sidorna
Några av dem som ligger i gravarna har nog sett både Lindisfarne och York, följt floden in i frankernas land och tillhört kejsarens livgarde i Konstantinopel. Några hörde nog talas om Jesus Kristus. De är Karl-Oskars föregångare, oförvägna drömmare som lockas av länder och hav de aldrig sett.
Vid en stor arkeologisk undersökning 1908 hittar man flera tusen föremål i marken vid Piksborg … ett fiskedrag … ett armband i bärnsten …
Utan gästgiveriet hade det inte blivit någon mark. Utan Märta Ljungberg hade det inte blivit några donationer. Utan hennes donationer hade det nog inte blivit någon köping. Och inte någon stad.
Där järnvägen korsar Storgatan byggs ett vackert tvåvåningshus. Det brinner ner 1904 och byggs här upp på nytt, nu med tre våningar och kupol på taket. Detta är alltså början till Tellushuset, fortfarande en av stadens vackraste byggnader.
Så här ser torget ut före den stora branden 1953, i varje fall när det är marknad och på Sigge Ljungbergs målning. Högra bilden är fotograferad från samma vinkel den 29 augusti 2005.
Alla ser att slaget om centrum redan är förlorat, att elden kastar sig från hus till hus, att gnistor och flagor flyger med vinden och slår upp som flammor på taken omkring, att lågorna slänger sig över Föreningsgatan och hugger tag i husen på andra sidan, att sugslangen, sprängfylld med vatten börjar brinna mitt på gatan, att brandmännen måste kapa den, dra sig tillbaka, inta nya försvarspositioner, börja försvara gator och hus längre bort, på Kungsgatan.
Låt mig berätta mer om två andra personligheter, om Dick Meijer och Tröske-Henning. Jag vill inte de ska försvinna. Inte så länge den här boken lever och kan förmå människor att berätta vidare om dem.
För så är det här i trakten, runtom Sagostaden. Där gömmer sig en annan värld, där pekar Sagans egna skyltar in mot myrar, skogar och ängar. Märkliga händelser finns gömda bakom träden vid vägen …
Vad han en gång skrev om proletärer och arbetare handlar i dag om många fler: Att orka vara en fri och självständig människa i ett högindustrialiserat, massproducerande samhälle. Att inte bli en kopia. Inte slås ner. Inte manipuleras. Inte låta sig köpas.
Ljungby har störst export och flest industrianställda i landet, räknat i procent av befolkningen. Några fabriker har sålts till stora koncerner utomlands, men märkvärdigt många står kvar där de en gång började och ser ut att må bra av det. Klart är att Ljungbyborna mår bra av det. Staden har vuxit genom sitt eget arbete, sina egna människor, och de lokala storföretagen har klarat både svackor och lågkonjunkturer märkvärdigt väl. För det är vad det är. Märkvärdigt.
Där står Bengt Lindh i vegamössa med hård och blank skärm och när en av motståndarna i tredje perioden avlossar ett vinande slagskott river han raskt av sig mössan och försöker fånga pucken i den. Möjligen är det i detta ögonblick nästa nymodighet föds. Plockhandsken.